Inledning  -  Härkomst  -  Landskapet, gårdarna

INLEDNING - SLÄKTFORSKNING

(Oscar Ordqvist genomförde en uppteckning av kyrkebolsläkten i två delar och gav ut det i bokform strax före 1960, texten nedan kommer från första boken)

DENNA SLÄKTBOK Har tillkommit for att tillmötesgå en allmän önskan bland medlemmarna av Ornunga-Kyrkebolsläkten. Den vänder sig till dessa och gör icke anspråk på något allmänt intresse.

För kännedom om Ornunga-Kyrkebolsläktens äldre generationer är man framför allt hänvisad till de grundläggande källorna för all släktforskning, nämligen kyrkböckerna. Enligt 1686 års kyrkolag, som bygger på av biskop Johannes Rudbeckius redan 1622 utfärdade bestämmelser för Västeras stift angående kyrkoböckers uppläggning, skulle i varje socken finnas vigselbok, födelsebok, dödbok — ofta med ett gemensamt namn kallade ministerialböcker — in- och utflyttningslängd samt skriftebok, även benämnd kommunionlängd. Den sistnämnda var från början en längd över dem, som bevistade nattvarden, och upptog ej småbarn ej heller ståndspersoner. Senare kallades den husförhörslängd och blev en förteckning över socknens samtliga invånare med anteckning om deras kunskap i kristendom och bevistande av husförhör.

Vigselboken skulle innehålla inte endast brudgummens och brudens namn utan även uppgift om varifrån de kom samt föräldrarnas namn, födelseboken barnets namn, dess födelse- och dopdag samt föräldrars och faddrars namn, dödboken de avlidnas namn, ”som i kyrkan eller på kyrkogården är  begravda”, med kort uppgift om stånd, villkor, leverne och ålder. För Ornunga och övriga socknar inom Nårunga pastorat börjar emellertid ministerial-böckerna icke förrän 1722, vilket givetvis minskat forskningens möjlighet att ni längre tillbaka i tiden. I vissa av de närliggande socknarna, där den gemensamma släkten eller ingifta i de olika släktgrenarna har sitt ursprung, är kyrkböckerna bevarade från tidigare år, för några, t. ex. Tämta och Molla, redan från 1688. Ett motsatt förhållande råder, vad Algutstorps socken i Kullings härad beträffar, där den äldste, med säkerhet kände anfadern på fadernet till Kyrkebolsläkten i Ornunga, Anders Gisslesson, hade sitt hemvist. Kyrkböckerna för denna socken är tyvärr ej bevarade före 1748. De äldsta husförhörsslängderna, som i allmänhet börja under senare hälften av 1700-talet, är mycket knapphändiga och upptar endast förnamnen. Senare husförhörslängder är fullständigare. Uppgifter lämnas i dem för varje gård om agarens eller boställsinnehavarens, hans hustrus, barns och tjänstefolks födelsedag och födelseort, in- och utflyttning m.m, allt samlat på ett ställe. Uppgifterna bor kontrolleras med anteckningarna i ministerialböckerna, då felaktiga siffror förekommer då och då. Även ministerialböckerna är ofta bristfälliga men som regel av stort värde.

Uppgiften i vigselboken om föräldrarnas namn, vilket i Ornunga börjar först år 1749, gav vid handen, att tvenne bonded, Anders Andersson i Spetalen och Jon Andersson i Västergården i Ornunga, hade föräldrar med samma namn, nämligen Anders Gisslesson och Ingjerd Jonsdotter. Att dessa bönder verkligen var bröder, bekräftades därav, att de var antecknade som faddrar vid dop i varandras hem. (Som faddrar anmodades som regel nära släktingar.) Då den förstnämndes vigsel skedde flera år efter den senares, trots att han var cirka tio är äldre, väcktes hos författaren misstanken, att han varit gift förut, vilket också visade sig vara fallet. Förhoppningen, att det vid detta tillfälle möjligen antecknats, varifrån han var, visade sig riktig. Han var antecknad som ”drängen Anders An¬dersson från Bänatorp”, vilken by ligger i den närliggande Algutstorps socken. Därmed var frågan om Anders Gisslessons hemsocken löst.

I vissa delar av vårt land, särskilt gäller detta Västerås stift, kan anteckningarna i dödboken vara kompletterade med mer eller mindre utförliga omnämnanden om den döde. I Ornungabygden inskränker sig sådana uttalanden, när de alls förekommer, till några kortare omdömen. I Vesene dödbok heter det om en avliden den 22/9 1741: ”Den i livstiden ärlige dannemannen Pehr i Fagre, vilken efter 49 års ålder saligt i Herranom avsomnade”, och om en annan i samma socken år 1745: ”Den 15 dagen i mars månad avled i Herranom saligt rusthållaren uti Gudmundstorp den i livstiden ärlige och beständige dannemannen Jon Andersson. Levat christeliga och väl vid pass 80 års tid”. Bland i Ornunga dödbok sparsamt förekommande omnämnanden av detta slag har hämtats följande vackra eftermäle rörande den i rötfeber avlidne bonden Anders på den nu i släktens ägo varande gården Stommen: ”En utmärkt förståndig och rar Man bland Bönder. Välgörande mot fattiga, förmögen utan högmod, vid alla tillfallen nykter”. Den mannen åtnjöt tydligen ett välförtjänt anseende i fädernesocknen.

Kyrkoarkiven räknar även andra handlingar, som har varit till nytta vid släktforskningen, även om de inte är verkliga primärkällor. Lysningsattester förekommer sparsamt, men i kyrkoräkenskaperna samt sockenstämmoprotokollen kan man finna uppgifter av värde. I räkenskaperna finns anteckningar om vem som betalt vid barns dop och för gravöppning eller betalt brudpengar samt vem som tagit eller återbetalt lin ur kyrkkassan. För Algutstorps socken har räkenskaperna lämnat en del upplysningar.

Förutom kyrkoarkiven har häradsrätts- och länsstyrelsearkiven använts. Till de förra hor bouppteckningar och domböcker, till de se¬nare mantalslängder och jordeböcker. Bouppteckningarna har kommit till flitig användning. De innehålla upplysningar om den dödes levnadsförhållanden och vilka arvingar han lämnat efter sig. Uppgifter¬na beträffande tillgångar och skulder är  mycket detaljerade och kan ge värdefulla upplysningar. Så lämnade bouppteckningen efter svärsonen till Anders Gisslesson i Bänatorp bekräftelse på att hustruns broder, förut nämnde Anders Andersson i Spetalen, var bosatt i Ornunga. Böcker är sparsamt förekommande i bouppteckningarna, i regel endast bibel och psalmbok, vilket är förklarligt i en tid di inkomsterna var ytterst begränsade och läskunnigheten ringa. Har den avlidne uppnått hög ålder och redan avstått större delen av sin egendom till den arvinge, som efterträtt honom på gården, saknas ofta bouppteckning.

Mantalslängderna har gett värdefulla upplysningar. Genom dessa ernåddes definitiv bekräftelse på att Anders Gisslesson bodde i Bäna¬torp. De är egentligen verifikationer över de s. k. mantalspengarna, vilka skulle betalas för alla i åldern 15—63 år. Soldaterna betalade dock endast för hustru och barn. Värdet av mantalslängderna är begränsat av det förhållandet, att de endast upptar namnet på mannen i varje hushåll. Hustrun, söner och döttrar samt drängar och pigor är blott till antalet angivna i olika kolumner utan uppgift om namn eller ålder. När den ena maken avlidit, namnes dock oftast den andra parten anka resp. änkling och man för på si satt veta när ungefär dödsfallet inträffat. Undantagsvis kan i marginalen lämnas upplys¬ningar av värde. Anteckningen ”son Per i Marbogården” — det gällde Anders Gisslesson i Bänatorp — gav en värdefull upplysning, enar detta namn ofta förekom vid dop i Spetalen och Västergården i Ornunga. Han var den äldste av Anders Gisslessons tre söner. I längden över Tämta finnes namnet Huvud Nilsson i mitten av 1600-talet och några år tidigare namnet Nils Huvudsson på samma gård. Det är mer an sannolikt, att man har att göra med den förres fader. Man har alltså fått reda på ytterligare en generation tillbaka i tiden.

Jordeböckerna är också ett slags skattelängder. De gäller den jordbrukande delen av vårt folk och upptager de olika hemmanen eller godsen med uppgift om agarens eller brukarens namn, gårdens storlek och den ranta, som skall erläggas. Det är inte mycket, som ur jordeböckerna varit att hämta rörande Kyrkebolsläkten. Flera av släktgårdarna är frälsehemman och för dem upptages i de flesta fall en¬dast agarens namn, ej brukarens. Längderna över ”Älvsborgs 1ösen” är  en källa av samma slag som jordeböckerna. Enligt fredssluten 1570 och 1613 miste Sverige betala till Danmark en lösenpenning för att återfå fästningen Älvsborg. För att man skulle kunna hålla reda på hur skatten skulle uttagas av befolkningen, utfärdades särskilda längder. Är 1571 miste bönderna betala viss skatt för all metall och boskap de ägde. Längderna finnes bevarade och upplyser om befolkningen i socknarna just di. I Ornunga bodde 1571 bonden Jöran på Kyrkebol som betalade skatt för 3 kor och 1 hast. I 1613 års längd möter oss namnet Anders Gisslesson, som enligt ett tings¬protokoll år 1617 bor på Bergsgården, samt Erik Örjansson på Kyrke¬bol och Per på samma gård, vilka betalade 2 riksdaler i skatt vardera. (Denne Anders Gisslesson kan möjligen vara son till den Gissle Lassesson, efter vilken Gisslagirden i Ornunga uppkallats.) Tack vare denna skattelängd har vi kommit ett eller ett par släktled längre tillbaka i tiden, vad beträffar anfäder i Hestra i Tämta socken, eller ned till senare hälften av 1500-talet. De betalade i skatt 3 resp. 3 *4 riksdaler vardera.

Domböckerna, som i regel är v’l bevarade, kan vara en mycket god källa, om man har tur, men undersökningarna är ofta mycket tidsödande och resultatet ringa. Forskningarna i Gäsene och Kullings häraders tingsprotokoll har hittills icke varit särskilt givande för Kyrkebolsläktens del.

Till Ornunga kom den från Algutstorp härstammade släkten på 1740-talet med Anders Gisslessons söner Anders och Jon Andersson, till de båda Kyrkebolsgårdarna genom den sistnämndes barn, genom dottern Ingjerd Jonsdotter år 1773 till Kyrkebol l3 och genom sonen Olof Jonsson år 1783 till Kyrkebol l2. Beträffande de efterkommande till dessa lämnas en kortfattad översikt över de äldsta generationerna, varjämte upprättats en fullständig uppställning över avkomlingarna till Olof Jonssons son åbon Johannes Olofsson 5, Kyrkebol l2. Önskvärt hade varit, att en sådan redogörelse samtidigt hade kunnat lämnas för avkomlingarna till Ingjerds dotter, Kerstin Larsdotter I Kyrkebol 13.

Den genealogiska förteckningen över Johannes Olofssons efterkommande har gjorts — i förtydligad form — efter ett system, som Josef Sjögren använt i sina böcker rörande vissa prästsläkter i Dalarna och som före honom tillämpats av Arvid Noreen. De närmast befryndade har sålunda upptagits i ett sammanhang, varigenom personliga upplysningar lättare kunnat lämnas. För att underlätta studiet har författaren undvikit alltför mycket förkortningar. Överskådligheten har ökats genom uppdelning av stamfaderns ättlingar på fem släktgrenar och dessa åter i släktgrupper (se sid. 43). På titelbladet till varje släktgren är  angivet, vilka efternamn som förekommer inom släktgrenen. För släktmedlemmarna torde dessutom generationsbeteckningen göra det lättare att konstatera släktskapen. Stamfadern Johannes Olofsson bar beteckningen A, hans fem barn generationsbeteckningen B 1— B 5, barnbarnen har beteckningen C o. s. v. Generation C i en släktgren är  kusiner till C i annan släktgren men syskon inom samma släktgren.

De forskningar beträffande stamföräldrarnas anfäder och anmödrar, som ligger till grund för släktboken, har utförts var för sig av framlidne tullöverkontrollören fil. doktorn Arvid Jongchell samt manuskriptets författare, fil. kand. Oscar Ordqvist. Det är  den förstnämndes förtjänst, att forskningen rörande anfäderna i St. Långared i Ljur, Jongchells hemsocken, förts så långt tillbaka i tiden. Han svarar även för uppgifterna rörande förfäderna till stammodern för släktgren II och till ingifta i släktgrupp 11:2. Motsvarande forskningar rörande de övriga fyra släktgrenarna har utförts av den senare.

Det är författaren angeläget att har framföra ett tack till sina medhjälpare i släktbokskommitten ävensom till de många andra fränder i och utom fädernesocknen, som visat intresse för hans arbete. Till personalen vid de olika arkiven — främst Landsarkivet i Göteborg — vill författaren framföra sitt tack för vanligt tillmötesgående ävensom till svenska generalkonsulatet i New York och svenska konsulatet i Minneapolis för mycket värdefulla upplysningar. Främst är det ho¬nom kärt att till släktföreningens hedersordförande, förre kommunalstämmoordföranden Carl Svensson på Kyrkebol, uttala sin stora tacksamhet för den hjälp han haft av dennes ingående kännedom om förhållandena i Ornungabygden nu och i gången tid.

Göteborg i mars 1959,

Oscar Ordqvist

Härkomst

ANDERS GISSLESSON, bonde i Ledsgården i byn Bänatorp i Algutstorps socken, Kullings härad, är den äldste med säkerhet kände anfadern på fädernet till Kyrkebolsläkten i Ornunga socken. Mantalslängden upptar honom på 1710-talet i Bänatorp Västergården men både före och efter denna tid i Ledsg. i samma by. Han torde vara född omkr. 1680, tidigast 1669. En dotter, hans äldsta barn, var född 1703. Ej heller hans dödsår kan med bestämdhet anges. Kyrkböckerna för Algutstorp före 1748 är ej bevarade, och i den äldsta dödboken är han ej upptagen. Tydligen är han död före 1748. Han är upptagen i Ml för 1732 och skulle följaktligen det året ha varit högst 63 år. I Ml 1744 saknas hans namn. Av kyrkoräkenskaperna framgår, att han varit kyrkvärd räkenskapsåret 1728—29, och att han betalt ett lån till kyrkkassan året 1734—35. Enligt samma källa är svärsonen bonde på Ledsg. räkenskapsåret 1741—42. Sannolikt har Anders Gisslesson avlidit något av åren 1735—44. Han var gift tre gånger. Gift I med Ingrid Andersdotter, död före 1708. Gift II med

INGJERD JONSDOTTER, som kan vara dotter till den Jon, vilken enl. Ml bodde i Bänatorp Västergården i slutet av 1600-talet. Hon är död 1731, vilket år maken i Ml anges som änkeman. — Gift III med Marith Andersdotter.

Barn (1—5):

1. Kerstin Andersdotter död 1771 21/2 ”68 år”. — Gift med Anders Andersson, död 1768, som övertog Ledsg. efter svärfadern.

2. Per Andersson född 1709 död 1769 8/10. Bonde i Marbog. i byn Häggrunga, Algutstorp.

3. Anders Andersson född  1711.  Åbo på frälsehemmanet Spetalen i Ornunga. Gift I'* 1744 med änkan Ingeborg Jonsdotter i Spetalen, död 1762 26/5 ”65 år”. Gift II med Karin Jonsdotter född i Simonsg., Ornunga, omkr. 1741.

4. Jon Andersson, bonde i Västergården, Ornunga, Kyrkebolsläktens anfader (se nedan).

5. Ingierd Andersdotter död 1772 2/8 ”39 år”. Gift med Per Andersson, bonde i Bänatorp Västergården

Forskningen har icke lyckats fastställa, var Gissle, Anders Gisslessons fader, varit bosatt. Genomgången av domböckerna i Gäsene och Kullings härader har åtminstone hittills icke givit resultat.  Gissle och även Anders Gisslesson är namn, som är synnerligen vanliga i dessa härader under 1600- och första hälften av 1700-talen. För en i Ornunga rotad släkt kan det vara lockande att tänka, att anfadern Anders Gisslesson i Bänatorp leder sitt ursprung från Gisslesläkten i Ornunga. I jordeboken är åren 1560—1610 upptagen en Gissle Lassesson i Ornunga, efter vilken Gisslagården fått sitt namn. Möjligen är det en son till denne med namnet Anders Gisslesson, som möter oss i Ml 1600—1621. Han betalar till Älvsborgs lösen 1613—1619 och förekommer i ett tingsprotokoll i Gäsene, hållet i Jällby, i juni 1617 i en tvist rörande en arvspart i Bergsgården, där han då bor. Han försvinner i Ml 1622 och hans gård är lagstånden vid tinget i nov. 1626. Han kan vara född redan 1558. Det är sannolikt en son till honom med namnet Gissle Andersson, som upptages i Ml 1645— 1650 under Östergården och i Jb 1654, då han betalar ränta för helt skattehemman. Då han alltså lever 1654 men saknas i Ml 1651, torde han sistnämnda år ha varit 64 år och följaktligen född 1587. Åldersskillnaden, cirka 90 år, hindrar icke, att han kan vara farfarsfar till släktens anfader, Anders Gisslesson i Bänatorp, men det finns inga som helst bevis härför. En ”gammal muntlig tradition”, enl. vilken släkten skulle härstamma från Gisslag. i Ornunga, som uppgives i ”Ornunga-Kyrkebol-släkten, ursprung och arvsanlag”, utgiven 1956, är fullständigt obekant i släkten och bygden. Uppgiften därom torde bero på en minnesvilla.

Även i Asklanda fanns en Gisslesläkt, som var ganska talrik. Samtidigt med Anders Gisslesson i Ornunga under första hälften av 1600-talet bodde en namne till honom i Galstad i Asklanda. Denne var nämndeman 1617—26 och företrädde, som nämndemän bruka, ofta bönderna vid tingen. (Sannolikt var det denne och icke hans namne i Ornunga, som var ombud vid tinget rörande köp av en gård i Frinnestad 1626, sid. 10 i ovan citerade arbete.) Från dennes son, Anders Andersson, härstammar släktgren II genom stammodern, Anna Catharina Johannesdotter, född i Korpås 1822.

Per Andersson, född i Bänatorp 1709, Anders Gisslessons äldste Son, slog sig ned i Märbog. i byn Häggrunga, Algutstorp. Även i denna by — i Hulegården år 1675 — bodde en bonde med namnet Gissle.

Den Gissle Andersson, som bodde i Nolgården i Bänatorp samtidigt med och granne till anfadern Anders Gisslesson, kan icke vara fader till den senare, vilket uppgives i nyss citerade arbete. Han upptages i Ml 1728 men försvinner följande år, och torde sålunda vara född tidigast 1665, ej omkring 1630. Åldersskillnaden är högst omkring 15 år.

JON ANDERSSON, hemmansägare i Västergården i Ornunga, Kyrkebolsläktens anfader var yngste sonen till Anders Gisslesson i Bänatorp Ledsg. Enl. Db avled han 1786 30/11, ”66 år livsjuke”, och skulle sålunda vara född omkr. 1720. Gift — morgongåva 30 lod silver — med

INGRID JONSDOTTER född 1724 20/12 i Spetalen, Ornunga, död 1789 22/1 i Västergården Föräldrar: Jon Larsson (död 1742 19/9 ”43 år”) och Ingeborg Jonsdotter (död 1762 26/5 ”65 år bröstsjuke”) å frälsehemmanet Spetalen, som Ingeborgs släkt synes ha bebott sedan åtminstone senare hälften av 1600-talet (bil. VI). Efter makens död gifte Ingeborg om sig med ”drängen Anders Andersson från Bänatorp”, Jon Anderssons äldre broder. Ingrid Jonsdotter var först gift med bonden Oluf Jonsson i Västergården, vilken avled 1747. Strax därefter dog deras enda barn. Den unga änkan fick då till hjälp i jordbruket, säkerligen genom styvfaderns försorg, dennes yngre broder Jon, med vilken hon ingick äktenskap.

Barn (1—10):

1. Ingjerd Jonsdotter i 1749 30/7 i Västergården Gift 1773 med åbon

å norra Kyrkebol, Lars Staffansson (se sid. 29).

2. Karin född 1753 7/2 död 1754 18/1.

3. Karin Jonsdotter född 1754 29/11.

4. Margareta Jonsdotter född 1757 29/7 död 1816 10/3 å ”Västergårds Tå”. Gift med Andreas Olofsson född 1746 3/4 död 1818 6/2 å ”Ornunga Tå”. De övertog Västergården I Hl 1784—1812 är antecknat: ”... hava undantag och bo på nybygge i Ornunga.”

Barn (a—e):

a. Olof Andreasson född 1782 13/11. Utflyttad till Lerum 1799.

b. Jonas Andreasson född 1788. Utflyttad till Lerum 1803.

c. Ingjefd Andreasdotter född 1790.

d. Anders Andreasson född 1794. Utflyttad till (Stora) Lundby 1809.

e. Brita Andreasdotter född 1798.

5. Anders född 1760 23/2 död sp.

6. Olof (Oluf) Jonsson född 1761 7/3 i Västergården Erhöll besittnings rätten till s, Kyrkebol år 1783 (se sid. 35).

7. Ingrid född 1764 11/5 död sp.

8. Anders Jonsson född 1765 24/10.

9. Jonas Jonsson född 1768 18/2.

10. Kerstin Jonsdotter född 1772 17/3.

Västergården är i ä. Jb (1542) upptagen som skattehemman, Spetalen redan då som frälsehemman. Gårdsnamnet Spetalen är en biform av det fornsvenska spital, dvs vårdanstalt för fattiga och sjuka. Det är icke känt, vad som givit anledning till namnet.

Jon Anderssons Västergårdslott övergick icke till någon av dottern Margaretas söner eller döttrar. Den såldes till åbon å norra Kyrkebol, Anders Svensson (sid. 30), vilken hade den som utbruk.

NORRA KYRKEBOL

Som synes blev Jons äldsta dotter, Ingjerd Jonsdotter, år 1773 husmor på norra Kyrkebol och därmed stammoder for Norra-Kyrkebol-släkten, och hans son, Olof Jonsson, år 1783 innehavare av åborätten till södra Kyrkebol. Från honom leder Södra-Kyrkebolsläkten sitt ursprung. Sedan denna tid bebor ättlingarna till Anders Gisslesson i Bänatorp båda Kyrkebolsgårdarna. Närmast lämnas en kortfattad översikt över de äldsta generationerna av dennes efterkommande på respektive norra Kyrkebol och södra Kyrkebol, varefter följer en nära nog fullständig uppställning över avkomlingarna till Olof Jonssons son, åbon Johannes Olofsson å södra Kyrkebol

INGJERD JONSDOTTER född 1749 30/7 i Västergården, Ornunga, död 1818 15/6 å norra Kyrkebol. Gift 1773 med åbon på norra Kyrkebol

LARS STAFFANSSON född 1745 2/6 å norra Kyrkebol död där 1811 28/4. Hans anfäder på mödernet hade innehaft norra Kyrkebol sedan åtminstone senare hälften av 1600-talet (bil. VIII). Enligt Ml 1699—1703 bodde på gården drängen Anders. Denne är emellertid antecknad i sonkolumnen, vilket torde ge vid handen, att även fadern innehaft gården men avlidit före 1699. Åren 1703 -1707 är han åbo. Sonen Måns Andersson är brukare 1708—1712. Följande år är hans hustru, Karin Gunnesdotter, änka. Hon har behållit åborätten och skött bruket med främmande hjälp. (Under åren 1715—1737 är korpralen Erik Persson Örneklo änkan Karin behjälplig med skötseln av gården.) År 1738 ingår dottern, Kerstin Månsdotter, född 1708 död 1751 1/7, äktenskap med Staffan (Stephan) Larsson, född 1710 å Bergsgården, Ornunga, död 1781 10/6 å norra Kyrkebol. De övertog åborätten, som från dem gick till sonen Lars. (Av Lars och Ingjerds fem barn dog tre i tidig ålder. En dotter, Ingjerd, var född 1786 29/3. Enligt Ml 1784 —1812 har hon flyttat till Blekene i Asklanda.) Åborätten till norra Kyrkebol gick till dottern

KERSTIN LARSDOTTER född 1773 19/10 död 1837 12/4. Gift 1791 — morgongåva 30 lod silver — med

ANDERS SVENSSON född 1766 18/9 i Sjötorp Lilleg., Ornunga, död 1836 6/12 å norra Kyrkebol. Om honom heter det i Ml: ”Ganska klart förstånd i kristendomen.” Hans namn förekommer ofta i sockenstämmoprotokollen. Han var Kv och magasinsföreståndare. Som Kv avgick han, sedan han ”av kronolänsman Per Gust. Lundgren blivit utsedd att kronorättare och fångföraresysslorna bestrida”. Hans fädernesläkt hade bebott Sjötorp Lilleg. och hans mödernesläkt Spetalen i flera generationer. (Hans mor, Anna Jonsdotter född i Spetalen 1735, var syster till hans hustrus mormor, Ingrid Jonsdotter i Västergården) — Makarna ägde som utbruk 3/16 Västergården, Jon Anderssons gårdslott (se sid. 25). Sedan de överlåtit denna gårdslott till sonen Sven och åborätten till norra Kyrkebol till dottern Margareta och hennes make, levde Anders och Kerstin ”på ett obetydligt undantag”.

Barn (1—3):

1. Sven Andersson (SvenII-grenen) född 1800 27/6 å norra Kyrkebol död 1889 5/6. Gift med Ingjerd Andersdotter född 1793 19/10 i Västergården död 1871 6/12. Sven Andersson kom till Västergården 1823, där han övertog faderns utbruk. Hl 1823—34: ”Sven Andersson svarar i detta utbruk för 3/32 eller hälften.” I Hl t. o. m. 1843 är han antecknad som ägare av 3/16 mt Västergården, därefter som undantagsägare. De sista åren var han ”i brödet” hos sin dotter Maja-Stina och hennes make å torpet Orrahallen.— På grund av sin kraftiga växt kallades han allmänt ”Stor-Sven”. Han skildras som en respektingivande och godmodig man. .

2. Margareta Andersdotter(Margareta-grenen) född 1806 24/8 å norra Kyrkebol. Se nedan.

3. Johannes Andersson född 1810 13/1 å norra Kyrkebol död 1872 4/12. Gift med änkan Anna Olofsdotter född 1811 14/11 i Kullings-Skövde död 1870 16/3 i Västergården, ”undantagshustru i Västergården” — Anna hade i sitt tidigare äktenskap två söner. Den yngre var Johannes Petters son  (Vestlund), se 111:1  Cl. — Johannes är vid sin död  (i Hagen, Asklanda) antecknad som undantagsman i Västergården

SÖDRA-KYRKEBOLSLÄKTEN

OLOF (OLUF) JONSSON, född i Västergården, Ornunga, 1761 7/3 död 1809 26/12 å södra Kyrkebol, ”häftig håll av nyss ådragen förkylning”. Gift 1784 — morgongåva 20 marker kopparmynt — med

KERSTIN JOlSfASDOTTER, född 1758 26/11 i Västergården, Ornunga, död 1823 13/4 å södra Kyrkebol. Föräldrarna var Jonas Nilsson och Ingeborg Pehrsdotter i sk.hem. Västergården Fadern var född i Stenhögen, Ornunga (överflyttad till Ljurs socken från 1926), och avled i Västerg, 1764 21/3 ”45 år häftig feber”. Modern var född i Västergården och dog där 1783 23/11 ”59 år bröstsjuke”. Förfäderna hade bott i Västergården och Stenhögen sedan mitten, av 1600-talet. (Bil. VI).

Olof Jonsson tillträdde åborätten till södra Kyrkebol 1783. — Han var en tid föreståndare för sockenmagasinet och var Kv 1791—97.

Barn (1—6):

1. Anders Olofsson född 1785 7/2 död 1808 24/2. Db förmäler: ”Drunknad vid Marstrand i öppen sjö.” Han hade efter en tids drängtjänst i Simonsgården begett sig till Bohuslän, där sillfisket hade en blomstringstid.

2. Johannes född 1788 död samma år.

3. Johannes Olofsson född 1790 7/3 död 1823 9/2, åbo å södra Kyrkebol.

4. Ingjerd Olofsdotter född 1793 16/7. Gift 1818 med Sven Jacobsson, hemmansägare i Kättlingabo, Ljur, född 1796 7/2. — Det blev ”barnabyte” mellan Kyrkebol och Kättlingabo, då Ingjerds broder Johannes tidigare var gift med Svens syster Kerstin.

5. Sven Olofsson född 1796 4/12 död 1849 i soldattorpet Botillebacken. Gift med Maja Larsdotter född i Bergsgården Sven var bonde i Bergsgården Några få år men blev redan 1823 nödsakad att lämna gården och flyttade till Botillebacken som soldat för Hinnared under namnet Sven Skarp. Hans hustru bodde efter makens död i en backstuga vid Sjötorp Storegård — Sonen Olaus Svensson Skarp blev även soldat för Hinnared, och av dennes söner blev Sven August född 1853 3/10 soldat med tillnamnet östlund  (boställe i Stenhögen, stamrote: Spetalsgårdarna), och Johan Emil, kallad Skarp-Emil, född 1862 2/9. en tid ”rallare” i Norrland, varpå han slog sig ned på torpet Aläng på Ornunga Stoms utmark.

6. Lars Olofsson född 1800 6/12 följde efter en tids drängtjänst på Sällerhög sin äldste broders exempel och sökte sig till Bohuslän. Hans senare öden är obekanta. Möjligen var det denne släkting, som enligt vad Henrik Olsson berättat för författaren, en gång kommit långväga ifrån till Kyrkebol för att hälsa på .

Av intresse torde vara att ta del av bouppteckningen efter Olof Jonsson, släktens förste innehavare av s, Kyrkebol. Tillgångarna, som icke upptar någon fast egendom — Kyrkebol var ju kronans gård — slutar på 71 rd 9 sk och skulderna på 83 rd 16 sk, alltså ett underskott på cirka 12 rd. Bland tillgångar och skulder märkes följande poster.

Tillgångar:

_Här misslyckades textigenkänningsprogrammet vi kanske kan fixa det med en bild senare?_

Uppteckningsmännen var n. m. Andreas Svensson i Östergården (se 1:2 C 2 o. V:3 C 3) samt Nils Svensson i Asklanda. ”De fattigas andel” var en avgift till fattigkassan, som utgick med viss procent enl. lag och kvitterades på bouppteckningen av kyrkvärdarna eller klockaren.

Olof Jonsson levde tydligen i ganska små omständigheter. Under betydligt torftigare förhållanden levde dock åbon Jonas Carlsson, Olof Jonssons företrädare på södra Kyrkebol, vilken enl. sockenstämmoprotokollet 10/8 1783 hade sett sig tvungen att begära få flytta till fattigstugan. Före Jonas Carlsson hade gården brukats av hans svärfader, Hans Jansson. Genom; protokollet 24/6 1784 få vi en inblick dels i hur man på den tiden i Ornunga ordnade för de fattiga och dels i vilka besvärliga förhållanden de nämnda två föregående åboarna på Kyrkebol levde. Av protokollet framgår också, att även en åbo på ett kronohemman kunde försäkra sig om undantag, då han frånträdde bruket. I § 9 i protokollet heter det:

. . . ”Pastor hade anteknat de Fattige, som af Ornunga socken wille hafwa sitt uppehälle, antingen helt och hållit, som Fattighushjon eller eljest genom omgång, då de intet kunde förtjena sig födan. Och som onekeligit är, det med betlande och tiggande, ofta otillbörligen tilgår; wille Pastor uppläsa för Socknemännen, huru hwar och en sig hos honom utgifwit, samt wid hwarje få weta om socknemännen ärkjände deras uppgifter för sanna, och dem som berättigade til omgång eller tiggande, och woro:

5) Inhyses och Enkmannen Hans Jansson på Kyrkobol, wid 74 år gammal, har angifwit sig utan undantag, utan släktingar, som honom kunna undsätta, då gifta sonen Carl Hansson i Åred Nedreg. måst för fattigdom skull öfwergifwa bruket, dottren Margareta blifwit Enka, är bräckelig och sitter i fattigstugan, samt de öfrige barnen äro tj enande. Arbetar det han orkar, men kan dermed ej fullkomligen föda sig, begärar derföre omgång til lifsuppehalle och fattigpenningar.

Socknemännen ärindrade sig här wid, at Hans Jansson bekommit undantag, då han af stod Kyrkebol til sin måg Jonas Carlsson, och underrättade sig widare, at då denna måg åter lämnade detta bruk til nu warande åboen Olof Jonsson, disponerade han omnämde undantag på detta sätt, at swarfadren Hans Jansson skulle Hafwa hälften och Jonas Carlsson med dess hustru Margareta Hansdotter andra hälften af detta undantag. Nuwarande åboen på Kyrkebol Olof Jonsson, hade nu i år besått Hans Janssons hälft, medan säde brustit för Hans. Socknemännen lofwade Olof Jonsson at derföre i år til hälften taga grödan. Men hädanefter om en fattig ej kan beså sitt torp, och sedan will endast näfa sig på socknen, blifwer saken angifwen, efter socknemännens widare beslut, hos Hr. Hejderidare Johan Högberg, som gunstigt åtagit sig på auction upplåta såningen til den mästbjudande, deraf årliga inkomsten användes til den fattigas underhåll, och på en sådan Fattigs egendom, som, fallit socknen til last, hålles med första upptekning till fattigcassans framtida förmån, enl. Kongl. Mag:tts B:r af den 13 martii 1751 ,för att förekomma dess otillbörliga skingrande. För öfrigt bewiljädes Hans Jansson omgång och fattigmanspenningar.

6) Enkan Margareta Hansdotter, är dotter af den näst förut nämde, är bräckelig och wanför, begärar fattigpenningar, få bo uti fattigstugan som bräckelig och därstädes njuta jämt underhåll. Hwaremot socknemännen ej heller hade något a t påminna.

—

Ut supra Jonas Tengberg Underskrifwit Protokollet Justeringen uti Asklanda kyrka den 11 Julij 1784 Joh. Högberg

Lars Larsson i Wästerg.

Kyrkowärd

Anders Olofsson i Gislag. Gudmun Jonsson i Simmandsg.”

Det var emellertid icke endast de närmast föregående åboarna på södra Kyrkebol, Jonas Carlsson och Hans Jansson (Johansson), som hade det torftigt ställt. Av Ml år 1681 inhämtas, att dåvarande åbon Bengdt var ”utfattig”, och dennes efterföljare från 1699, Olof Carlsson, betecknas också som fattig. Den sistnämnde dog 1727 i en ålder av 80 år, varefter åborätten innehades av hans änka i andra giftet, Borta Larsdotter, som avled 1732, 58 år gammal. Olof Carlssons dotter i första giftet, Marit Olofsdotter, bodde sedan på södra Kyrkebol till 1739, vilket år hennes make övertog sin faders skattehemman, en Mellomgårdslott.

Någon släktskap mellan Olof Jonsson eller hans hustru och de tidigare innehavarna av södra Kyrkebol har icke kunnat påvisas. Däremot leder de efterkommande till Sven Pettersson (släktgrupp 1:3) och dennes syskon (se Norra-Kyrkebolsläkten) genom Sven Peterssons farfars mor sitt ursprung från nämnde Olof Carlsson å södra Kyrkebol.

Midsommardagen 1956 bildades släktföreningen Ornunga-Kyrkebol, omfattande efterkommande till Olof' Jonssons son, åbon Johannes Olofsson å södra Kyrkebol.

STAMFADERN JOHANNES OLOFSSON

A. JOHANNES OLOFSSON, åbo å södra Kyrkebol, född 1790 7/3 å södra Kyrkebol död 1823 9/2. Gift 1813 — morgongåva 30 lod silver — med

KERSTIN JACOBSDOTTER född 1788 19/4 i Kättlingabo, Ljur, död 1843 å södra Kyrkebol.

Johannes Olofsson övertog besittningsrätten till södra Kyrkebol någpn tid efter faderns död. Han uppges i bouppt. efter fadern 1810 vara myndig, ehuru han ej fyllt 19 år. Liksom sin granne på norra Kyrkebol var han Kv några år och innehade också rotemästaresysslan för Ornunga överby rote. Han uppges i Hl vara ”klen till växten”. Han dog redan vid 33 års ålder, efterlämnande hustrun, en dotter och tre söner, den äldste knappt 9 år gammal. En fjärde son, Sven, föddes några månader efter faderns frånfalle. De närmaste 15 åren var för familjen synnerligen betungande, varom den yngste sonen berättat. Då svårigheterna var som störst vände man sig enligt denne till den nära befryndade familjen i Kättlingabo i Ljur. I Hl 1823—34 är vid uppgiften om änkan och barnen antecknat ”alla barnen klena”. Bouppteckningen visar en skuldsumma på 145 rd 3 sk 10 rst, under det att tillgångarna — endast lösören — stannade vid en summa av 90 rd 17 sk, alltså ett underskott på omkr. 54 rd.

Bland tillgångar och skulder märkes följande poster.

_Svårfixad tabell__ Se originaltext

Uppteckningsmännen var n. m. Carl Svensson och Anders Larsson i Änet, .Kvinnestad. ”De fattiges andel” är kvitterad av klockare Nils Lundgren.

Kerstin Jacobsdotters föräldrar var ”brukare och bondefolk” i Kättlingabo, fadern Jacob Svensson född i Spångakil, Ornunga, 1764 8/9 död 1826 1/2 och modern Elin Jonsdotter född i Årred Västergården, Nårunga, 1753 10/8 död 1817 29/4. Både på fädernet och mödernet härstammade Kerstin Jacobsdotter från den Michelssonska släkten i St” Långared, Ljur, som bebott denna gård sedan 1500-talet. Namneft Per Michelsson och Michel Persson omväxlar, och deras bärare synes intaga en bemärkt ställning i Ljurs socken. På faderns sida har hon också anfäder i Iglabo i Ljur och på moderns sida i Vaselid Västergården, Ornunga (l/l 1926 överfört till Ljur). Faderns mödernesläkt bodde i några generationer i Spångakil, Ornunga. Denna gård kallades förr ”Vadstena krigsmanshus Spångakil”. Gustav II Adolf hade bestämt, att Vadstena kloster, som Gustav Vasa indragit till kronan, skulle vara en försörjningsanstalt för gamla och förlamade krigare. Beslutet verkställdes dock inte förr än 1646, då drottning Kristina försåg inrättningen med inkomster från ett antal hemman, bl. a. i Älvsborgs län. Ett av dessa hemman var Spångakil i Ornunga. (Bil. VII).

I det följande lämnas en redogörelse för Johannes Olofssons och Kerstin Jacobsdotters ättlingar. Dessa ha fördelats på fem släktgrenar (I—V), en för vart och ett av stamföräldrarnas barn (generation B) med efterkommande. Släktgrenarna har i sin tur delats i lika många grupper som stamföräldrarnas barnbarn (generation C).

De efterkommandes antal uppgår till 635, av vilka 498 är i livet.

Som stamtavlan, bilaga IX, endast upptar de äldsta generationerna har på varje släktgrens titelblad uppgivits inom släktgrenen i generationerna D—G förekommande efternamn, med angivande av i vilken släktgrupp namnet är att finna

Släktgren I:

Gtapp I: 1 —1:8

Olof grenen — Kyrkebolsgrenen. Olof Johansson o. Kerstin Nilsdotter

Släktgren II:

Jonasgrenen—(Korpäs)Älmåsengrenen.    Grupp II: 1 — II: 7 Jonas Johansson o. Catharina Johannesdotter

Släktgren III:

Andersgrenen — Västergårdsgrenen.       Grupp III: 1 —III: 5 Anders Johansson o. Johanna Johannesdotter

Släktgren IV:

Ellagrenen — Nordgårdsgrenen. Grupp IV: 1

Ella Johannesdotter o. Johannes Andreasson

Släktgren V;

Svengrenen—Spetalsgrenen. Grupp V: 1 — V: 5

Sven Johansson o. Anna Katarina Svensdotter

Landskapet socknen och Kyrkebolsgårdarna

(från första boken)

DET ÄLDSTA NAMNET på det landskap, Västergötland, där Ornunga socken är belägen, är Gautland, vilket namn förekommer i fornisländska och fornnorska källor. Namnet motsvarar på fornsvenska Gotland, vilket synes en gång ha omfattat även Östergötland. Namnet på landskapets inbyggare var på fornvästnordiska gautar, på fornsvenska götar, vilket senare namn användes som beteckning på västgötar och östgötar tillsammans. I fornisländska och fornnorska källor brukas Gautland och gautar dels som gemensam beteckning på Västergötland och Östergötland resp. västgötar och östgötar, dels enbart om Västergötland resp. västgötar. I äldre och yngre västgötalagen ar götar i betydelsen västgötar bevarat i några uttryck, t. ex. ”allra göta ting”, dvs Västergötlands landskapsting under lagmannens ordförandeskap. I forntiden omfattade Västergötland ett mycket större område än nu. Till västgöta lagsaga räknades enl. äldre västgötalagen under medeltiden utom det nuvarande Västergötland hela Dalsland samt Nordmarks härad i Värmland och en del av Mo härad i Småland. Även södra Bohuslän uppges ursprungligen ha hört till Västergötland.

Landskapet indelades i åtta förvaltningsområden, s. k. bon, vart och ett uppkallat efter en kungsgård. Ornunga tillhörde Lung bo, som fått sitt namn efter kungsgården Lungh, förmodligen en av gårdarna (möjligen Storegården)  i nuv.  byn Long i socknen med samma namn i Bar ne härad i Skar. län, alltså belägen i allra nordligaste delen av förvaltningsområdet. Luhg bo var indelat i tredingar: en omfattade Als, Barne och Laske härader i nuv. Skar. län, den andra Gäsene, Vedens och Bollebygds härader samt; den tredje Kullings härad och alla ”Utlanden”, nämligen Askims, Sävedals och Vättle härader jämte östra Hisingen. Lung-bo var ett av de största och folkrikaste av de åtta bona. I vart och ett av dessa ingick ett visst antal härader. Sammanlagt var antalet härader under medeltiden 37. Ornunga tillhörde ända till storkommunreformens genomförande den 1 jan. 1952 Gäsene härad, från denna dag Kullings härad. Indelningen i bön, som vuxit upp på inhemsk grund, anses ha ägt bestånd till slutet av 1200-talet, då den avlöstes av den utifrån kommande länsindelningen. Länet uppkallades efter ett slott, som var residens för länsinnehavarens fogde. Från år 1634 tillhör Ornunga socken Älvsborgs län. Orden härad och bo hade ursprungligen betytt invånarna i ett gemensamt bebyggelseområde, men kom senare att betyda boplats för dessa och till sist ett område för kult, tingsförhandlingar eller administration. Första ledet i namnet Gäsene kommer av gås, senare ledet är ursprungligen det fornsvenska vini, en biform till vin med betydelsen betesmark. Till Gäsene fogades först omkring 1500 namnet härad. Namnet Kulling är ursprungligen genitiv av Koland eller Kulund, genom sammanblandning av dessa även Kolund och Kuland, som är en bildning av kol (fornsvenska även kul). Namnet betyder sålunda kolrik trakt eller syftar på här förr befintliga skogar. (Nu gängse skrivning och därav framkallade uttal beror på att man med orätt trott namnet ha att göra med ordet kulle.

Den gamla byn utgjorde den äldsta samhällsbildningen i vårt land. Man förlägger dess uppkomst till folkvandringstiden, 100—500 år e. Kr. Men med kristendomens införande uppstod en ny samhällstyp, den s. k. socknen. Detta skedde i Västergötland från omkring år 1000. Hela landskapet, under medeltiden även Dalsland och Värm- land, tillhörde Skara stift, som upprättades redan under förra hälften av lOOO-talet och är det äldsta i Sverige. Vårt landskap hade vid reformationens början ett mycket större antal socknar än nu och fler än något annat landskap. Äldre västgötalagen uppger antalet kyrksocknar till 517 i Västergötland utom Dalsland, enligt en senare källa fanns under medeltiden omkring 630 socknar, d. v. s.  l/3 av antalet socknar i hela dåtida Sverige inklusive Finland. Ett stort antal socknar nedlades under reformationstiden och förenades med andra. I allmänhet slog sig flera byar samman och byggde gemensamt en kyrka. På slätterna i de gamla tätt befolkade kulturbygderna i norra delen av landskapet utgjorde emellertid nästan varje gammal by en egen socken. Bildades socknen av flera byar, blev namnet på den by, där kyrkan fick sitt läge, även namnet på socknen. Ornunga socken torde ha uppstått av Ornunga by samt enstaka gårdar i kringliggande glesbygd. Ornunga gamla kyrka anses ha uppförts på 1200-talet. De gamla byarnas uppgifter var icke helt borta med socknarnas tillkomst. De levde kvar som små samhällen med sina speciella angelägenheter.

I Ornunga by, delad i Ornunga överby och Ornunga Nederby, ingick i äldre tider 12 gårdar. Omkring 1500 upptages endast 10 st., nämligen Västergården (enl. ”Ortnamnen i Älvsborgs län” tidigare kallad Västerbyn), Östergården, Mellomgården, Bergsgården, Nohl-gården (Nordgården), Sörgården, Simonsgården, Gisslagården, Spe-talen och Stommen. Kyrkebol och Skjutshagen, som tidigare tillhört byn, räknades under 1500-talet icke till Ornunga by. I denna ingick ej heller Kvarnegärde, som dock är beläget i Nederbyns omedelbara närhet.

Ornunga socken indelades i rotar: överby, Nederby, Skogsbo och Torpa rotar. Av ett kommunalstämmoprotokoll år 1863 framgår, att det en tid funnits en Västerby rote, men att denna då slopades och däri befintliga hemman fördelades på övriga rotar sålunda: Nord-gården lades till Ornunga överby rote, Sörgården, Skjutshagen och Sjölid till Ornunga Nederby rote, Ryagärde, Spångakil och Korpås till Skogsbo rote och Botillebacken till Torpa rote.

Om härledningen av namnet Ornunga är språkforskarna ej ense. Elof Hellqvist och ”Ortnamnen i Älvsborgs län” har med någon tvekan angett namnet vara flertalsformen av ett fornsvenskt släktnamn Ornung. Jöran Sahlgren håller för troligare den av C. I. Ståhle i ”Studier över de svenska ortnamnen på -inge” framförda åsikten, att namnet ursprungligen skulle syfta på dem, som bo vid eller på en ort med namn på begynnande Orna- (t. ex. Orneberga och Ornakärr). Förra leden i dessa namn är ursprungligen genitiv i flertalsform av orne- med betydelsen fargalt, vildsvinshanne.

Kyrkebol är i jordeboken 1542 upptaget som ett helt mantal. Andra sammansättningsledet i namnet Kyrkebol, -bol} betyder bo, egendom, gård, boning. Det var boställe för prästen. I vårt land fanns tre olika slag av jordegendom: kronohemman, som tillhörde kronan, frälsehemman, som innehades av adeln, samt skattehemman, som ägdes av självägande bönder, de s. k. skattebönderna. Under medeltiden övergick genom donationer eller på annat sätt många jordegendomar till kyrkan. I början av 1500-talet ägde kyrkan flera gårdar i Ornunga, men i samband med reformationen under Gustav Vasa indrogs det mesta av kyrkans egendom till kronan, och gårdarna blev kronohemman. Så var fallet med Kyrkebol. Under 1600-talet övergick en stor del av kronohemmanen till adelsmän, som ”köpte till frälse”. Bland högadliga innehavare av Kyrkebol denna tid möter oss sådana namn som kungl. rådet Nils Bielke och greve Gustav Horn. Den sistnämndes arvingar avstod Kyrkebol till staten, och detta blev åter kronohemman. Kronan hade på Kyrkebol tvenne åbor, vilka med ärftlig besittningsrätt brukade de båda gårdarna.

De två Kyrkebolshemmanen fick genom laga skifte på 1850-talet sina ägor åtskilda. För det ena hemmanet, Kyrkebol I2, samlades inägorna söder om, för det andra, Kyrkebol 13, norr om den förr s. k. ”prästavägen”, dvs sockenvägen från Asklanda förbi Ornunga till Nårunga moderkyrka. I den följande framställningen benämnes det förra södra det senare norra Kyrkebol. Före laga skiftet utgjordes givetvis ägorna av en massa små tegar, spridda inom byn. Manbyggnaderna låg då, södra Kyrkebols ungefär där den nuvarande ligger och norra Kyrkebols några få meter därifrån närmare sockenvägen, båda söder om denna i omedelbar närhet till kyrkogårdsmuren (se kartan).

I början av 1800-talet hotades de båda brukarna på Kyrkebol att tvingas riva ned sina boningshus och flytta dem längre bort från kyrkan och klockstapeln. Därom berättar protokollet från Valborgs-mässosockenstämman i Ornunga den 18 maj 1807 under § 5 följande:

”Högvörd. Domkapitlet i Skara hade genom Cirk. Bref 10 Dec. 1806 § 3 ålagt Kyrkoherden att hålla tillsyn att ej några hus äro kyrkorna belägna närmare än Förf. tillåter p. d. a. kyrkorna genom eldgnistor från dylika hus eller deras antändning ej måtte utsättas för fara, och hemmanet Kyrkebol, som bebos av 2 ne Åboer, är nära på nordöstra sidan intill kyrkobalksmuren med sina eldstäder beläget, varande tillika klockstapeln på östra sidan från Kyrkan stående emellan densamma och förenämnde Mangårdshus, så att vid yppande olyckelig vådeld i Kyrkebol, stodo både Klockstapeln och Kyrkan, särdeles om vinden då vore från nordost, i största och vådeligaste äventyr; alltså i stöd av 9 § 26 Cap. Kongl. Kyrkoordningen yrkade Pastor att föromrörda hemmans hus måtte på så långt avstånd bortflyttas, att, i olyckelig händelse av antändande, Kyrkan med tillhörigheter icke må utsättas för fara. Socknemännen biföllo väl och instämde med Pastor i lika yrkande, som åsyftade Kyrkans och sålunda socknens gemensamma bästa men förmodade tillika, att som Norunga Pastorats ledamöter, på allmän sockenstämma i Norunga den 3 Maji sistlidne, överenskommit att i en framtid sammanbygga Ornunga, Kvinnestads och Aslflanda kyrkor vid sistberörda ställe, Åboerne på Kyrkebol, som finnas i medellösa villkor, på sådan grund, kunna undgå att flytta Bostad, dock under det uttryckeliga förbehåll att de, då vinden från deras Eldstäder står åt Kyrkan eller Klockstapeln, icke upptända någon eld, så länge förenämnda Kyrkors sammanbyggning icke gått i behörig och fullkomlig värkställighet. Iakttaga emellertid Kyrkebols Åboer icke på det nogaste detta vilkor, så bleve de nödsakade, om ej annars genom Lagens tvång, att sina hus i erforderligt avstånd från Kyrkan bortflytta.”

Det är att märka, att någon gemensam kyrka i Asklanda aldrig kom till stånd för Ornunga, Kvinnestad och Asklanda, eller de tre ”uppsocknarna”, som dessa med gemensam beteckning brukade kallas, men södra Kyrkebols manbyggnad står alltjämt kvar ungefär på sin gamla plats några meter från gamla kyrkan.

Samtidigt med laga skiftets genomförande i mitten på 1850-talet blev de båda Kyrkebolsgårdarna skattehemman, i det att åboarna Petter Andersson på norra Kyrkebol och Olof Johansson på s, Kyrkebol friköpte gårdarna. Den senares son, Henrik Olsson var den siste innehavaren av ett odelat södra Kyrkebol (Kyrkebol I2). År 1908 överlät han 4/5 av sin gård till systersonen Johan Svensson, vilken sålde denna gårdslott (Kyrkebol I6) till sin bror Carl Svensson på norra Kyrkebol, varefter större delen av båda Kyrkebolsgårdarna varit samlad hos samme ägare.

Från Kyrkebol I6 har 1908 avsöndrats ett mindre område, Kyrkebol I8 Kyrkeborg, vilket såldes till handlanden J. H. Jonsson (11:4 C 4) samt ett annat område om 2,42 hektar, Kyrkebol I3 Klippan, vilket såldes 1915 till soldaten Oskar Hjälm och därmed gick ur släkten.

År 1869 skedde ägoutbyte, varigenom en del av Mellangärdens in-ägor söder om sockenvägen överfördes på södra Kyrkebol mot torplägenhet på denna gårds utmärker.

Den femtedel av det ursprungliga södra Kyrkebol, som Henrik Olsson behöll (Kyrkebol 1?) och vari boningshuset och trädgärden ingår, tillföll år 1948 genom arvskifte hans dotter Emmy Kylin (1:7 D7). Den gamla manbyggnaden anses ha uppförts på 1840-talet. En mindre tillbyggnad gjordes omkring 1875.

Vid utflyttningen i samband med laga skiftet uppfördes för norra Kyrkebol nya byggnader på de inägor norr om sockenvägen, som tilldelats denna gård. Det då uppförda boningshuset ersattes år 1915 av den nuvarande manbyggnaden.